Susanna,

Fan

Efter idag så snurrar tankarna hejdlöst. Dagens rast bjöd på ett kalas av tårar
& det går fortfarande inte att glömma chefens smile - känner mig kränkt av hennes
beteende, suck, vilken olustkänsla i magen.






 I vår arbetsgrupp så finns det många underbara människor som slitit & kämpat
för att hålla samman arbetsgruppen. För det mesta kommer alla till jobbet med ett leende
 på läpparna och trots motgångar så strävar alla efter en trivsam arbetsgrupp.  Alla vill ha
 möjligheten att kunna prestera på topp & vi peppar varandra samtidigt som vi
 har helt oslagbara kunder att arbeta för.

Tyvärr är det, som jag nämnt tidigare, mycket indragningar inom området & vår bemanning styrs
utefter kundunderlaget. Alltså måste vår grupp minskas ner när kunderna försvinner
 - schemarader ska plockas bort & personal omplaceras. På dem punkterna är
informationen knapphändig. Allt är hysch hysch, ingen information kom ut förrän
 förra arbetsplatsmötet, två veckor sedan.

På mötet fick vi klura oss fram till att fyra schemarader skulle bort, fyra tjänster alltså.
Det är en stor ändring i en pressad arbetsgrupp, men tack och lov gällde det "bara"
 två ordinarie personal. Tänker inte krångla till det och förklara raderna ytterligare men
det var iallafall två fantastiska tjejer som inte arbetat så länge inom kommunen 
 - sist in, först ut, som då skulle bli omplacerade. Allt sköttes förbannat ofint av chefen
 & det har varit mycket tårar blandat med ilska hos alla.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Idag blev det dags igen. Förut kunde jag vara ledsen för de andras skull, känna att det
var ett hemskt beteende & att hanteringen från chefens sida var kränkande. Nu fick jag istället
sitta, i lokalen på min lunchrast & höra hennes beklagande ord, att det blivit fel & att det nu
gällde mig istället. Dem andra har ordnat med byten & liknande, nu ligger istället jag i botten 
på listan, så den 24 oktober behöver hon bli av med min tjänst. Bort bort bort.

Och för mig det handlar inte om ifall det är jag eller dem som flyttar, tråkigt vilket som,
 men förtjänar man ingen respekt längre? Vid vårt lilla möte kunde jag bara se chefens
 kvarvarande leende på läpparna & känna alla ögon i nacken.  Självklart kom tårarna,
min största svaghet är nog att börja gråta när jag blir riktigt arg och jag
 kan lova att jag är förbannad, tårarna bränner fortfarande.

... ... ... ... ... ... ... ...



Igår gick jag runt med ett leende på läpparna, visserligen inte för jobbets skull,
 men det pirrade i magen & jag började verkligen känna en balans i tillvaron.
 Det är någonting nytt som får mig att le, och mina systrars framgångar
gör mig så glad. Längtade bara efter att dagarna skulle springa iväg, men nu
kan tiden gärna få stanna upp. Den 24 oktober ska jag bort,
 det är 18 dagar kvar, ingenting.

Det behövs inte alltför mycket för att göra mig lycklig, och det behövs uppenbarligen
inte heller så mycket mer för att stjälpa. Oavsett hur det här slutar, kan inte riktigt fokusera eller
se de olika alternativen än, så är känslan iallafall att nu satsar jag på mig själv 
- Behöver komma i balans & det här pirret i magen tänker jag inte släppa.
Helt enkelt kommer jag jobba för att leva, inte tvärtom, min energi försvann
bland chefens ord & förbannade smile.
 

Det behövs en viss kompetens för att kunna arbeta med människor,
klart som fan.