Det är så himla otacksamt att ordna någonting åt andra.
Gratis är gott, men vart går självrespekten & känslan över att tigga?
Igår, ganska sent, på en snabbmats- resturang i stan träffade jag en kvinna.
Kan hon ha varit kring 50? Svårt att avgöra. Hennes hår var slitet, kindbenen insjunkna
och på huvudet bar hon en ruffig pälsmössa som definitivt inte matchade hennes
trasiga jacka. Glasögon påminde om Hedwigs (Från A-Ö) och egentligen var hon
nog en sån person som man inte lägger märke till, iaf inte jag.
Sina tillhörigheter hade hon i gamla Ica-påsar, tydligen hade hon åkt med
tåget från Sthlm, blivit avslängd i Kholm utan biljett, och hoppats hitta en varm
trapp att sova i. Hon skulle slutligen till Motala. På något sätt.
Pratade kanske 15 minuter, eller det var mera hon som berättade & jag
som försökte lyssna. Tidigare under dagen hade hon lyckats ta sig bort från en man
som slog & stängde in henne, för att hålla henne kvar, och trots det var hon inte ledsen.
Uppfattade henne som positiv, kanske var det värmen som gjorde henne glad, för något
lätt liv kan hon inte ha haft. Oavsett orsak & anledningar.
Det kändes iallafall bra att vara vänlig. Många därinne tittade konstigt på henne
och det kändes tragiskt. Sympati? Empati? Hennes önskan om att få följa med mig
hem över natten var över gränsen för mig, men pengar till mat fick hon, och
förhoppningsvis blev hon lite glad över vårat möte.
Hmm, tänkte inte berätta om henne. Men om människor runt omkring mig.
När jag vill någonting, vad som helst, så försöker jag alltid ordna det,
även det omöjliga -ingenting är omöjligt.
Men vissa ska bara ha, utan att själva ordna, vissa är så egocentriska
att man blir rädd. Nu handlar det om en resa, kryssning, som jag vill komma iväg på.
Gratis buss & hytter till alla som vill åka är ordnat, och då får man till svar
- har inte lust om inte mat & dricka är gratis också.
Wtf, då ska man inte klaga över tristess heller. Man förtjänar inte mycket
om man aldrig kan bjuda till själv, right. Självrespekt? Skulle orden komma från min
mun så skulle jag skämmas. Oavsett kryssning eller inte.
Kvinnan på snabbmats-stället var nöjd med pengarna till mat, det var åtminstone
mer än vad hon själv hade. Och mina vänner... vet inte vart det gick snett.
Innan man skriker efter ännu mer så borde man se till hur bra allting är,
allas liv är inte en dans på rosor. Enough said.
Svårt att förstå hur folk är funtade ibland, rätt otroligt..