En bild skulle kunna säga mer än tusen ord, och när man befinner sig flera hundratusenmil ifrån
varandra så känns varje bild fullbombad med underbara känslor.
Då var det en förälskelse, den fick mig att känna en underbar kan-inte-varautandig-kärlek.
Fjärilarna i magen fanns alltid där och dagarna var alldeles för långa & veckan tog en evighet att
sola sig igenom. Alla meddelanden kunde inte blivit så mycket längre, mitt leende kunde
verkligen inte varit större och saknaden kunde heller inte varit så mycket värre,
än just-precis-då, under några dagar i olika länder.
Nu är det förbi, förälskelsen är passerad. Första tanken var att göra som alltid tidigare,
glömma & gå vidare, såklart. Det har varit mitt sätt i alla förhållanden. Man fokuserar på det
negativa för att hitta bättre, i framtiden. Varför det inte gick, när bara tystnaden fanns kvar, vet jag inte.
- Kanske för att så fort jag försöker prata av mig med någon så kan jag bara le,
även om mina ögon tåras & jag berättar hur hemskt det känns, så fucking ler jag. Om jag
vaknar mitt i natten så finns alla tankar alltför nära, men jag har klarat många nätter ensam nu
& styrkan finns fortfarande kvar. Mitt leende börjar inte mattas ut och jag känner mig förändrad.
Kanske blir jag aldrig vald igen, kanske måste jag hitta en egen väg vidare men jag tror så galet
mycket på oss. Kemin kunde inte varit starkare, vi kunde inte passat bättre ihop och vår
framtiden finns fortfarande kvar. Nära om vi så vill och vågar´
Kan se så mycket längre än bara hit,
ikväll är det en vill-inte-levautandig-känsla. Förstår ni?
För mig finns våra leenden kvar, de tidigare sagda orden om framtiden
känns fortfarande äkta och jag, - jag borde nog fundera på
att skriva en bok snart alltså. Enough said´ Sov sött.